Kermit Media har gjort en riktigt snygg film från Lidingö MTB. Se och njut

I Argentina ligger den numera nästan helt öde byn Villa Epecuén, men så har det inte alltid varit. I mitten av 80-talet hade det lilla turistsamhället cirka 1 500 fasta invånare och hela 280 företag och hade upp emot 7 000 sängplatser för turiser. Men den 10 november 1985, hände något som för alltid skulle förändra det lilla samhället.

Variationer i vädret gjorde att det föll extrema mängde regn och till slut brast den närliggande kraftverksdammen, och även vallarna som skulle skydda byn. Vattnet steg och invånarna tvingades fly från sina bostäder. Som mest steg vattnet till 10 meter över byns gator. Från den dagen har byn varit övergiven, så när som på Pablo Novak som 25 år efter katastrofen flyttade tillbaka till sitt hem och idag är byns enda invånare.

Men ruinerna till det övergivna turistparadiset öppnar upp för nya intressanta idéer. Något som trialcyklisten Danny MacAskill och filmteamet på RedBull tagit fasta på och visar i filmen nedan upp en helt ny sida av staden.

Luta dig tillbaka och njut… och vi rekommenderar nog inte att ni ska testa det här hemma…

De varma sommarmånaderna närmar sig med stormsteg, och i takt med att temperaturen stiger blir vi sadelsittare mer och mer lättklädda. CyclingPlus har testat en tröja ur det tyska klädmärket Malojas sommarkollektion.

Det är troligen ingen som köper en cykeltröja för tusenlappen och tycker att det är billigt. De som trots prislappen gör det kommer sannolikt vara nöjda oavsett vilket märke det handlar om, för man bör få kvalité så det räcker och blir över. Frågan är bara om det finns något som gör att just den här tröjan blir värd pengarna.

Om problemet inte ligger i din plånbok utan kanske snarare i vad din eventuella partner tycker att man bör prioritera så kan du lätt avväpna hans eller hennes argument med att detta är en av de mest säkra tröjorna på marknaden. Under ryggfickorna finns nämligen en panel med tryckta reflexprickar. I dagsljus ser det ut som en designmässig detalj, men om man lyser på dem reflekterar de ljuset väldigt bra. Vi upplever att trycket tål att tvättas ofta och har inte märkt något slitage under tiden vi testat tröjan.

Ytterligare en smart detalj är en liten ficka med dragkedja som sitter utanpå den högra ryggfickan. Fickan är vattentät från insidan, vilket innebär att du inte behöver oroa dig för att svetten ska leta sig in och fuktskada din telefon om du inte har den i en plastpåse. Dock är fickan inte tät för väta från utsidan, så om molnen är mörka när du ger dig ut rekommenderar vi att du försöker skydda mobilen på något sätt ändå. Skiner solen och du känner dig sugen på att ha telefonen lättillgänglig ifall selfie-humöret skulle falla på är det här dock en jättebra lösning.

I en av fickorna har vi också hittat ett litet hål för att man ska kunna dra en hörlurssladd innanför tröjan. Av trafiksäkerhetsskäl rekommenderar vi dock att du bara gör det när du cyklar inomhus.
Till en början var vi lite kritiska till ärmsluten eftersom de inte har några siliconband som gör att ärmarna inte åker upp. Efter att ha testat tröjan kan vi dock konstatera att det inte behövs, ärmarna sitter på plats under hela passet och du riskerar inte att förstöra den knivskarpa brännan som du skaffade dig på Mallorca i vintras.

Vi upplever att tröjan är lagom varm för svenska förhållanden, även om det kan vara skönt att ha en extra tröja under om man ger sig ut en småkylig försommarkväll. Maloja har dessutom löpt retro-linan ut och sytt en relativt hög krage, vilket kan vara skönt i motvinden över slätterna.

Plus: En väldigt genomtänkt tröja.

Minus: Prislappen.

Köp om: Du vill ha en funktionell tröja med retro-touch.

Efter att ha hämtat cykeln på Svenska Cycling Plus redaktion runt hörnet var det dags för provkörning. Det blåste rejält denna soliga dag i maj och jag kände viss oro inför hur högprofilhjulen skulle kännas vid kraftiga kantvindar eftersom det var första gången jag körde på dylika. Chefredaktör Daniel varnade även för att de kunde vara aningen vindkänsliga. 

Efter att ha justerat sadelhöjden var det dags att bege sig. Det gick nästan smärtfritt förutom att det visade sig att Garmins ”Vector Power Meter”-pedaler inte var helt kompatibla med Shimanoklossar vilket jag trott. En lärdom rikare och ett pedalbyte senare var jag på väg. Det gjorde tyvärr att jag inte kunde pröva funktionerna kopplade till effektmätaren.

Det första intrycket av cykeln var märkligt nog att det kändes som att sätta sig i en soffa – om än en väldigt snabb soffa. Allt kändes bekvämt och förvånansvärt bekant. Vinklar och storlek påminner rätt mycket om min egen cykel vilket gjorde att anpassningen gick snabbt. Jag har inte testat Fiziks sadlar tidigare och kan konstatera att Antares var en trevlig bekantskap och jag förstår varför märket är populärt i klungorna. Sadlar är som bekant en komplicerat och personligt kapitel men jag föredrar sadlar som den här med plattare ovansida framför dem med rundare profil. 

För att få en känsla för växlar och bromsar tog jag det väldigt lugnt och stilla i säkert fem minuter även om Daniel tidigare upplyst om att cykeln var försäkrad. Sen valde jag att trycka på lite och köra stadskörning på öde villagator ett tag för att kunna dyka in i tvära svängar i syfte att känna på däck, hjul och inte minst ramens och gaffelns respons. Här känns det att det är en ytterst välbyggd cykel det handlar om. Hela framvagnen är riktigt styv trots att jag provocerade den  hårt och har en del vikt att lägga bakom. Inget flex i framhjul eller gaffel och cykeln kändes därför riktningsstabil även om den har tämligen kvicka vinklar. Kontakten mot marken stod Continental Competition för och de bjöd på bra fäste och mjuk gång. 

EPS bakväxel är nästan helt skulpterad i kolfiber

Cykellivet leker – en härlig dag och en bra cykel

Sen riktade jag framhjulet söderut och bort från staden. Ett fullblod behöver en bra landsväg med fin asfalt att sträcka ut på. Det visade sig bli en jobbig tur dels för att den blev tämligen intervallbetonad på grund av de många igångdragen och dels för att jag log så mycket så jag fick träningsvärk i käkarna. Jag var tvungen att grundligt testa växelfunktionen och inte minst responsen från hjul och ram när jag satte tryck på pedalerna vilket ledde till många inbromsningar och fartökningar. 

Även hjulen gav mersmak. Jag hade nästan förväntat mig att de skulle flexa en smula eftersom de är mycket lätta. Men de är riktigt stabila och tog inte i bromsarna trots att jag vräkte över ett tiondels ton på pedalerna och stod upp och bröt. Sen rullar de mycket lätt på lager i keramik.  

Fotopaus vid Åsnens strand i trakterna av Torne

Nu var jag glad för att cykeln inte lät någon kraft gå till spillo. Det kan behövas när man strävar i motvind de sista milen hem. Komforten i ramen blev efterhand påtaglig. Den lätt fjädrande sadelstolpen parat med de eminent konstruerade bakgaffelstagen dämpar effektivt vibrationer och gör att man orkar en bit till. 

Det ord som hela tiden återkommer när jag försöker sammanfatta känslan av att sitta på den här cykeln är ”Naturlig”. Det är så här det skall kännas. Canyon Ultimate känns inte extrem den känns bara rätt. 

CF SLX står för Carbon Fiber Super Light

Utseendemässigt är den här versionen tämligen sober med sina mörkblå och gröna teamfärger och ramen ser inte så extrem ut med nutida mått mätt då man vant sig vid rejält kraftiga och formade rör. Däremot kan man ha synpunkter på det här med att gödsla med loggor över hela cykeln. Canyon kanske inte är den värsta syndaren på området men följer den rådande trenden. Sen kan väl nämnas att det är svårt att missa vem som står bakom hjulen. 

Ram: Canyon Ultimate CF SLX
Hjul: Campagnolo Bora Ultra Two Tubular
Komponenter: Campagnolo Super Record EPS
Sadel: Fizik Antares K3
Däck: Continental Competition

Uppgiven vikt: 6,15 kg
Ca pris: 75 894 kr på ”rea”

Mountainbikens världscup fortsatte i helgen i tyska Albstadt. Under fredagen avgjordes sprintloppen och favorit efter två tidigare segrar i år var naturligtvis Alexandra Engen. Engen visade också klass i kvalet där hon hade snabbast tid.

Men redan i kvartsfinalen höll det på att ta slut. ”Det var orutinerat. Jag hade inte koll på alla sista biten in mot mål och det var mycket tur som gjorde att jag tog mig vidare”, säger Alexandra som bara var ett par decimeter från att ha kört klart i tävlingen.

I finalen tog schweiziskan Kathrin Stirnemann direkt ledningen och lämnade den sedan aldrig ifrån sig. ”Jag försökte jaga ikapp men det gick inte”, förklarar Engen. ”Hon var bättre den här gången men jag är väldigt nöjd ändå.” Och med placeringssviten 1-1-2 på de tre första deltävlingarna i världscupen ska man väl knappast vara något annat.

Emil Lindgren tog sig vidare till kvartsfinal där han tyvärr fick ge sig efter målfoto mot regerande världsmästaren Paul van der Ploeg.

Under lördagen avgjorde U23 tävlingarna i XCO där Jenny Rissveds körde in på en fin 5:e plats och kunde därmed återta ledartröjan i den totala cupen.

Söndagens tävlingar innebar XCO för herrar respektive damer elit. Alexandra Engen tyckte att hon hade tunga ben och fick slita sig till en total 12:e plats medan Emil Lindgren låg med i toppen under de första varven, men fick sedan ge sig och föll tillbaka till en 16:e plats.

Swecup för landsvägscyklisterna är igång i och med att den första deltävlingen, Bureloppet, på Galgberget i Halmstad avgjordes i helgen. Det blev rafflande tävlingar i både herr och damklasserna.

Varvet som det skulle tävlas på mätte 11,17 km och framför allt den sista halvan av varvet bjöd på några dina stigningar där avslutningsbacken upp på Galgberget steg cirka 25 höjdmeter över drygt 500 meter körning.

Damer elit tävlade över 9 varv, det vill säga i det närmaste 10 mil. Redan från start började attackerna och först ut var Alexandra Nessmar (Firefighters – Upsala CK) som efterföljdes av en attack av teamkamraten Linnea Sjöblom. Därefter verkade Firefighters, Fagersta CA och Nollåttas cyklister stå för de flesta attacker, medan Cresent D.A.R.E. cyklister verkade spela det vinnande taktiska spelet, när de sparade Malin Wallin och istället skickade med olika cyklister i varje attack.

Hela loppet gick i ett högt tempo, vilket gjorde det riktigt svårt att få till en attack och skapa en ordentlig lucka. Den avgörande attacken kom dock med drygt två varv kvar. Med i attacken var Cecilia Hansen (Fagersta CA), Malin Walin (Cresent D.A.R.E.) samt Alexandra Nessmar (Firefighters). Tre starka cyklister från tre starka lag, vilket innebar att intresset för att jaga ikapp från de bakomvarande starkt försvagades.

Trion kunde dryga ut avståndet till en dryg minut och ute på sista varvet drog Hansen upp en långspurt med Nessmar och Wallin tätt följande. Hansen lyckades inte hänga av de övriga två och snart kunde Nessmar spurta förbi med Wallin fortsatt klistrad vid bakhjulet. Wallin hade sparat sina krafter i draget och när tillfället gavs slog hon ut till sidan och förpassade Nessmar till andraplatsen.

I klungspurten som rullade in knappa minuten senare tog Linnea Sjöblom hand som spurtsegern.

Foto: Team Joker

Herrarna körde samma banan som damerna, men istället för 9 varv handlade det om 15 varv och 165 km. Precis som i damtävlingen blev det åka av redan från start och attackerna och upphämtningarna avlösta varandra. Men i en skarp 90 graderskurva med drygt tre varv kvar att köra gjorde Edvin Wilson (Team Joker, Borås CA) en attack och lämnade klungan bakom sig. ”Det var förbaskat jobbigt för benen var ganska trötta och stöten var verkligen onödigt tidig”, kommenterar Edvin attacken på sin blogg. Attacken blev dock lyckad och trots trötta ben kunde han hela tiden dryga ut avståndet bakåt till den jagande klungan. ”Även om inte benen var glimrande så var de förmodligen de starkaste för dagen”, berättar Edvin som egentligen bara var hemma i Sverige för att träna lite. Men nu lockar naturligtvis den andra deltävlingen i cupen för att får köra med ledartröjan.

Den stora klungspurten bakom Edvin bestående av 40 cyklister och togs hem av Ludvig Bengtsson Falköpings CK.

Nästa deltävling i Swe-cup Landsväg är tänkt att det ska vara Västboloppet den 6 juli, men i dagsläget är det mycket osäkert om loppet kommer kunna genomföras då det är strul med tillståndsansökan.

Resultat Bureloppet:

Herrar Elit
1. Wilson Edvin, Borås CA 3:48:20
2. Bengtsson Ludvig, Falköpings CK 3:49:44
3. Höög Gustav, CK Bure
4. Svensson Johan, Firefighters Upsala CK
5. Janssen Yannick, Team Bliz-Merida

Damer Elit
1. Wallin Malin, Team Crescent D.A.R.E, 2:40:52
2. Nessmar Alexandra, Firefighters Upsala CK
3. Hansen Cecilia, Fagersta CA
4. Sjöblom Linnea, Firefighters Upsala CK, 2:41:48
5. Nystrand Susanne, Svanesunds GIF

Det blev en svängig uppgörelse på Långa Lugnet i Falun i söndags. Trots mörka moln och hårda vindar lockades runt 600 cyklister till backarna runt Lugnets skidstadion och Faluterrängen.

Banan var mycket torr och snabbkörd och tyvärr rapporterades om ett flertal krascher i höga farter. En av de drabbade var regerande mästaren och vinnaren från den första deltävlingen Calle Friberg som tvingades bryta efter en närkontakt med en tall. Först befarades ett nyckelbensbrott, men det verkade vara falskt alarm.

Efter kraschen på den andra loopen (av tre) utgjordes täten i herrar elit av Fredrik Eriksson, Fredrik Edin, Magnus Darvell och Matthias Wengelin. Mickael Flockhart som körde starkt på den första deltävlingen på Billingen fick problem i inledningen på den andra loopen då han tappade luften i framdäcket och tvingades till ett stopp och föll till en 21:a plats med över minuten upp till tätklungan. Ute på sista loopen hade han dock jobbat sig ikapp och tillsammans med Lars Bleckur jagade de ikapp och Bleckur kunde ansluta till tätklungan, medan Flockhart aldrig fick riktigt kontakt. Matthias Wengelin som haft problem med en förkylning den senaste veckan orkade inte riktigt komma tillbaka och fick släppa gruppen och körde in på en sjätteplats.

Kvar var till slut 2 x Fredrik samt Darvell och Bleckur. Starkast för dagen var Cykelvasasegraren Fredrik Eriksson som kunde lämna de övriga bakom sig och gå ifrån med nästan en minut och passerade mållinjen 57 sekunder före Fredrik Edin som i sin tur distanserat Bleckur med 49 sekunder. Precis utanför pallen den här gången hamnade Darvell som var ytterligare 46 sekunder efter Bleckur.

Eriksson tar därmed över totalledningen i cupen efter två deltävlingar före Mickael Flockhart och Lars Bleckur.

I damernas elitklass var det som så ofta inte lika jämt. Vid första varvningen låg Hanna Bergman och Jennie Stenerhag tillsammans, men ut på andra varvet orkade inte Jennie hänga med längre och luckan mellan de båda cyklisterna växte sig allt större. Bakom dessa båda jagade Emmy Thelberg och Felicia Ferner förgäves då de hade två respektive tre minuter fram till Bergman vid den andra varvningen. Hanna Bergman fortsatte att trumma på, trots enligt henne själv stumma ben och fortsatte att dryga ut ledningen på det sista varvet och kunde till slut passera mållinjen drygt 2 minuter före Stenerhag. Nästa sju minuter senare rullar Emmy Thelberg in på tredjeplatsen drygt 1,5 minuter före Ferner som tar fjärdeplatsen.

I totalställningen klättrar Emmy Thelberg upp i ledningen före Sandra Backman och Hanna Bergman.

börjar idag som förbundskapten för herrar U23, herr- och damjunior på landsvägssidan.

Han jobbade tidigare som ansvarig damcoach i Svenska cykelförbundet under åren 2002-2003. Under 2009-2012 var han herrarnas förbundskapten och har alltid jobbat stenhårt för att göra det bästa möjliga för våra duktiga svenska landsvägscyklister.

”Vi är en relativt liten cykelnation, men visar ofta att vi kan vara med och slåss om fina framgångar mot världens bästa”, säger Glenn.

Glenn Magnusson har varit aktiv i 22 säsonger och kört 1700 tävlingar, bl.a. alla Grand Tours, 9 VM och 3 OS. Glenn har en mycket värdefull rutin och kunskap som kommer att lyfta och utveckla våra unga landslagscyklister.

Som vi tidigare skrivit växer det upp sportdrycker och återhämtningsdrycker lika snabbt som ogräset i trädgårdslandet där hemma.

En relativt ny och okänd aktör är WNT Sport som har bland annat några goda bars som vi skrivit om tidigare. (http://www.cyclingplus.se/17914/nya-mellanmals-bars-fran-wnt/) Deras senaste tillskott är en Protein Smoothie som är tänkt att ta efter passet för att fylla på proteindepåerna, men det är också i princip det enda som fylls på då innehållet av övriga näringsämnen är tämligen begränsat. En flaska som innehåller 33 cl ger dig hela 26 gram protein men endast 5,3 gram kolhydrater och 2,3 gram fett. En blandning som kan fungera bra om du har som mål att snabbt återställa muskelstyrkan, men inte fylla på någon energi. Det vill säga att ditt mål är att gå ner i vikt, utan att fokusera på prestation.

Den flaska som vi har testat hade smaken av jordgubbar, och till skillnad från många andra liknande drycker innehåller faktiskt drycken riktiga jordgubbar. Vi anser dock inte att det märks speciellt mycket i smaken, utan är det sötningsmedlen sukralos och acesulfam K som dominerar smaken.

Är du inte allt för känslig för den ganska distinkta smaken av sötningsmedel och vill ha något uppfriskande efter träningspasset utan att få i dig onödiga kolhydrater så kan en flaska WNT Protein Smoothie vara ett bra alternativ för 29 kronor.

Tillhör du istället dem som tycker att prestationen på cykeln är det primära och hellre återhämtar dig snabbt inför morgondagens träningspass föreslår vi att du köper en liter ekologisk mjölk och några jordgubbar och blandar dem i mixern och får en motsvarande produkt för en dryg femma. Kolhydraterna som du får på köpet fyller upp dina depåer igen så att du snart är redo för nästa träningspass igen.

Jag är just nu i Italien och har precis kommit tillbaka till hotellrummet efter en underbar men mycket tuff dag på cykeln. Såväl benen som huvudet värker lite grann, på det där sköna utmattade sättet, men var gör väl det när man haft en underbar dag på cykeln. Men vi tar det från början.

För några månader sedan fick jag en inbjudan till Eddy Merckx Gran Fondo vid Gardasjön i norra Italien. Det lät som en trevlig upplevelse och jag hoppade på. Loppet skulle vara drygt 130 km, så jag tyckte inte att det borde vara några problem. Flygbiljetter bokades och jag körde något längre motionslopp på hemmaplan för att förbereda mig för distansen.

I onsdags, två dagar innan avresa, berättar jag för några andra vänner om min planerade resa, varpå de, som tydligen varit vid Gardasjön tidigare, frågar om det inte är rätt kuperad banan då? Jag svarar att jag inte tror det, eftersom jag uppfattat det som att loppet går runt sjön. Men för att vara säker går jag ändå in och kollar på loppets hemsida… Aj då. Loppet går inte alls RUNT sjön, men det går i omgivningarna av sjön, och där är det kuperat. Inte mindre än 2879 höjdmeter ska avverkas fördelat på tre större klättringar och en lite mindre. Högsta punkten är 1309 möh. Lite haft panikartat kastar jag in ett backintervallpass under torsdagen, men om det egentligen spelar någon roll mer än mentalt tvivlar jag på.

2900 förväntansfulla cyklister väntar på start.

Idag så var det alltså dags. Klockan åtta rullade vi in i startfållan och bara ett par meter framför oss står Kannibalen själv, världens genom tiderna bästa cyklist – Eddy Merckx. Betydligt äldre, och framför allt rundare än när ha tog sina fantastiska 525 segrar under slutet av 60-talet och 70-talet, men det var ändå HAN. Lite starstruckvarning och gåshud, men en mycket häftig upplevelse. Målet fick väl ändå vara att komma före honom… Något som skulle visa sig inte bli så svårt.

Nedräkningen börjar och klockan 8.30 (nästan i alla fall, vi är ju trots allt vid Medelhavet, så några minuter senare var det nog) går starten. Vi ligger långt fram och bakom oss rullar 2900 cyklister iväg, alla på en gång. Första kilometerna går med masterstart och bilen kör onödigt ryckigt, även för oss som ligger bara några meter bakom den. De länge bak i klungan måste haft ett mindre h-lvete de första kilometrarna innan fältet släpptes iväg.

Idag är det något lättare att hålla Eddy Merckx hjul än det var under hans storhetsdagar för runt 40 år sedan.

När masterbilen lämnar oss och det blir ”fri fart” börjar det genast hända saker. Banan går lätt utför och det är lite medvind, och trots att min Garmin visar konstanta hastigheter över 50 km/h är jag bland de långsammaste runt omkring mig. Italienarna kan köra fort, och de verkar inte vara rädda för att krascha. Det är riktigt trångt på vägen och hastigheten är som sagt minst sagt hög. Riktigt långsammast är jag dock inte, för snart kommer jag ikapp en liten rund gubbe i gul jersey, en rygg jag sett tidigare – Eddy. Jag lägger mig lite bakom, njuter av stunden av att ligga på mästarens hjul, halar upp kameran och tar någon bild, och sedan kör jag om honom och lämnar honom bakom mig.

Första klättringen kommer efter en dryg mils körning, en mil som gått betydligt fortare än jag räknat med, och trots att jag nog inte varit under 40 km/h sedan bilen släppte fältet har jag nog blivit omkörd av minst 200 cyklister. I klättringen blir det dock betydligt lugnare tempo, och jag inser att den genomsnittlige Italienaren kör hårt på flacken, men väldigt lugnt uppför. Jag passerar flera cyklister som jag tidigare sett köra om mig, men redan efter 100 höjdmeter och ett par kilometer är klättringen slut och de sätter ny fart och lämnar fega mig bakom sig.

Tempot är återigen hög, men snart kommer vi in i nästa klättring, en lite mer ordentlig sådan. Efter 25 km är vi uppvärmda och de knappt 300 höjdmeterna på cirka 8 km känns trots allt helt ok, och efter den bjuds vi på en fin utförskörning innan en riktigt slakmota på närmare 5 km förbereder oss för vad som komma skall.

Ett lite annorlunda utbud i depåerna. Mycket kakor…

Inför den tredje klättringen bjuds vi på lite påfyllning i både vattenflaskor och magar. Här är det inga torra, släta bullar som serveras utan mackor, kakor och frukt. Jag gör ett kort stopp och fyller upp mina vattenflaskor inför klättringen. Slakmotan tidigare har fört oss upp genom en underbar dalgång där vi på ena sidan har haft vinodlingar och en forsande bäck. Den andra sidan har bjudit på en brant bergvägg. Men nu är det slut på vinet, och den lätta lutningen. Framför oss tornar berget upp sig och nästa stigning bjuder på 640 höjdmeter över en dryg mils cykling. Det är bara att lägga i den lättaste växeln och börja jobba sig uppför. En kilometer från toppen ligger nästa depå, och eftersom mina båda halvlitersflaskor redan är tomma igen, stannar jag för ännu en påfyllning, och testar även en marmeladmacka.

Selfie från styret på väg uppför.

Uförskörningen som vi bjuds på efter att vi passerat toppen är efterlängtad, men det ska snart visa sig att jag längtar lika mycket till att den ska ta slut. Lutningen känns extrem och pendlar oftast mellan 10-15% och hårnålarna avlöser varandra. Lite feg som jag är, i alla fall jämfört med mina racinggalan Italienska medcyklister, tycker jag att det räcker att hålla 60 km/h på rakorna och runt 30 genom hårnålarna. Inbromsningarna, den höga farten, och en viss anspänning i armarna gör att jag snart känner mig helt slut i både händer, armar och axlar. Men till slut är vi i alla fall nere och några kilometer flack körning väntar. Tempot börjar dras upp i klungan och jag hänger med bland de sista hjulen, då jag inte känner att jag har mer krafter i benen för stunden än att knappt hänga med. Tempot ökar hela tiden och snart får jag reda på varför. Vi börjar närma oss bandelningen och målgången för de som valt den kortare sträckan. Från vår klunga på cirka 25 cyklister är vi bara 8 stycken som viker höger, när de övriga vänder mot det hägrande målet. Vi åtta trampar dock vidare upp genom ännu en fantastisk dalgång, men tempot är nu betydligt lägre, och ingen säger någonting. Vi vet alla vad som är kvar. Loppets sista och definitivt tuffaste stigning upp till San Valentino. Framför oss har vi 1150 höjdmeter som ska klaras av under 15 km cykling. Ännu en gång stannar jag vid depån för att fylla upp vattenflaskorna, det går åt en hel del dricka eftersom termometern visar upp mot 30 grader och solen steker från en molnfri himmel.

Vyerna som bjöds kunde nästan mäta sig med de Småländska skogarna hemma

Nu är det dags, agnarna har redan sållats från vetet, nu ska de hårdaste av de hårda väljas ut. Klättringen pendlar konstant runt 10% den första milen, och trots att effektmätaren visar på 250-300 watt kommer jag inte upp i hastigheter mer än 8-10 km/h. Kilometerna känns oändligt långa, men den kraftiga lutningen gör i alla fall att höjdmätaren tickar på hyfsat snabbt. Målet för stigningen är ju trots allt 1305 möh, och det är den som jag siktar på. Exakt en timme efter att jag lämnade den förra depån kommer nästa depå. Det är bara 10 km mellan dem och min snitthastighet den senaste timmen är så långt ifrån den första milen man kan komma. En lång paus, med påfyllnad av alla tänkbara tankar, och även en tömning av blåsan, som nog mer var en undermedveten undanmanöver för att slippa hoppa upp på cykeln igen, då de mängder som svett som jag producerat de senaste timmarna knappast hade lämnat någon vätska kvar att släppa ut den vägen. Till slut fanns dock ingen återvändo, och de fem kvarvarande kilometrarna upp till passet och den vackra byn San Valentino lär inte bli flackar bara för att jag står kvar längre i depån.

Bara 100 meter kvar till depån, men det tog någon minut…

Upp på cykeln igen och börja trampa. Pausen har gjort benen lite piggare och lutningen är inte längre fullt lika brant, vilket gör att de mitt lidande uppför berget plötsligt är över. Min tanke från början var att stanna på toppen och fira att jag besegrat berget med att ta några fina utsiktsbilder, men utförskörningen kom så snabbt och plötsligt att det inte blev mycket av det. Nu rullar jag istället utför igen, genom ett landskap som känns som Sound of Music. Gröna böljande ängar, små bergsbyar som är precis så pittoreska som man kan önska, och naturligtvis en kyrka i mitten. Dessutom är vägen lagom brant och saknar de skarpa hårnålarna. Jag kan alltså rulla på i drygt 50 km/h och bara njuta av landskapet och känna mig nöjd över att de plågsamma klättringarna är över.

Några av de som gjorde mig sällskap under dagen.

Väl nere på normalnivån igen (ca 150-200 möh) ska det bara vara cirka 20 km kvar till målet, dessutom ska jag förlora ytterligare drygt 50 meter, så jag tänker att de ska blir en rätt lätt avslutning. Det ska dock visa sig att cykelguden inte riktigt håller med. Han har sett till att det blåser en stadig motvind, och den långa stigningen, tillsammans med en lång utförskörning har dragit ut fältet ordentligt och vi är bara några ensamma cyklister väl utspridda längs vägen. Jag kör ikapp någon, men känner att de är för långsamma för att det ska vara lönt att lägga sig på deras hjul, men efter en knapp mil kommer räddningen, en större klunga kommer ikapp mig och jag kan hänga på dem. De som låg i klungan var dock inte speciellt dragvilliga och av de cirka 20 stycken som ligger med är vi inte mer än 6-7 stycken som får göra jobbet längst fram. Men även om tempot är relativt moderat sliter vi rätt hårt i vinden därframme. GPS:en börjar nu närma sig de 135,2 km som det står i programbladet att loppet är och vid en korsning, där vi vänder upp och istället får vinden i ryggen ligger jag först i klungan och gör ett försök till en attack. Jag kör så hårt jag kan och får en lucka och tänker att nu ska jag klämma i de sista två kilometerna som är kvar enligt GPS:en. Över en bro och så passerar jag en skylt där det står en 4 på, men eftersom GPS:en redan har passerat 134 km tänker jag att den måste visa något annat. Benen trummar på, och blir allt stummare, GPS:en fortsätter räkan och jag passerar 135 km också enligt den. Då uppenbara sig nästa skylt… 3 km… och jag inser att antingen visar min GPS fel eller är loppet längre än den angivna distansen. Jag vänder mig om och kan inte se klungan bakom mig, och jag tänker att jag måste härda ut. Jag kan ju inte ge mig nu och falla tillbaka till dem igen, oavsett hur tunga benen känns just nu. Jag trampar på och ser snart 1 km skylten, och bakom mig ser jag nu även klungan, som börjar närma sig. Jag trycker till en sista gång, motvinden är nu tillbaka, men det finns alltid lite krafter kvar när målbanderollen börjar närma sig. Jag svänger runt en korsning och är så trött att jag inte ser det hägrande målet 100 meter framför mig utan håller på att köra in på fel väg och får runda en flaggvakt som nog undrar om jag borde få framföra en cykel egentligen, men jag håller undan för den jagande klungan och i min inre värd känner jag mig som Eddy Merckx som passerar mållinjen först efter ännu en lång utbrytning. I min värld har alla de andra cyklisterna som finns bakom mållinjen kört den korta sträckan, och jag känner mig som en vinnare efter 5 timmar och 44 minuter!

Utpumpad men mycket nöjd efter en ett helt ok dagsverke.

Jag kan verkligen rekommendera att åka ner till kontinenten och delta på ett större Gran Fondo här nere. Utmaningen jämfört med ett svenskt motionslopp är enorm. Förra helgen körde jag Växjötrampet, då låg vi tillsammans i en klunga under 135 km och spurtade i mål efter 3,5 timme. På ett kuperat Gran Fondo bildas det hela tiden nya konstellationer och grupper splittras när banan växlar mellan tekniska utförskörning, branta klättringar och sega slakmotor. Dessutom är de flesta vägarna avstängda för allmän trafik, eller i alla fall enkelriktade, vilket gör upplevelsen både säkrare och trevligare. Dessutom kostar det med svenska förhållande knappt någonting att anmäla sig. Långa banan på Eddy Merckx Gran Fondo kostar €30, och då ingår det pastaparty efter väl förättat värv.

Flygresa, hyrbil och boende behöver inte heller kosta mer än ett par, tre tusenlappar om ni är två eller flera som delar bil och boende, och jag kan lova dig att upplevelsen är långt mycket större än en klassisk tur på svenska landsvägar.  

På torsdag körs den tredje deltävlingen i Svenska GP-Cupen 2014 i centrum av ett Motala mitt i Vätternrundan-veckan. Det är sjunde upplagan av Bianchi-Vättern Grand Prix, för andra året i rad ingår loppet i Svenska GP-Cupen och för första gången körs tävlingen även med damklass. Det är damerna som är först ut under kvällens tävlingar med start kl. 18.05.

Det blir premiär för dameliten i det mycket populära Bianchi Vättern Grand Prix. Sexton tjejer finns i startlistan. Tyvärr saknas cupledarinnan Hanna Nilsson (Åhus CK) då hon befinner sig på resa med sitt belgiska lag Autoglas Wetteren. Bland favoriterna finns istället cuptvåan, juniorcyklisten Julia Karlsson från Falköpings CK.

Det är skånelaget Team Crescent D.A.R.E. som ställer upp med flest åkare till tävlingen, sex cyklister finns i truppen, bland annat fjolårets cupmästarinna Emma Ahlstrand som nu ligger trea totalt.

Damerna startar 18.05 och kör 30 minuter plus tre varv. Varvet mäter 1 280 meter och har start och mål på Stora Torget i Motala. Bansträckningen tar cyklisterna mer till strandpromenaden vid Vättern innan de åter är i målbacken upp till Torget.

Precis en timme efter damerna är det dags för herreliten att ta plats på banan. 58 cyklister finns i statlistan. Flera av landets största team är representerade med någon eller flera åkare. Inte heller i herrklassen är cupledaren registrerad i loppet. Det är Alexander Wetterhall från det svenska proffslaget Firefighters Upsala CK som leder cupen totalt.

På listan över favoriter finns Team Argon18 Scandinavias Marcus Svensson som inför loppet är Svenska GP-Cupens totaltvåa. Med sig har han ett stort lag med åtta cyklister. Även trean i cupen, Patrik Morén från Södertälje CK, finns med i loppet.

Bansträckningen i Motala är kuperad vilket gör just den här deltävlingen i Svenska GP-Cupen till en av de tuffaste för cyklisterna. Detta ger en fördel gentemot varvloppsspecialistern för de åkare som vanligen tillhör favoriterna på längre tävlingar.

Ett av de större lagen med nio åkare i loppet tillhör hemmaklubben Motala AIF CK med bland annat Jesper Dahlström och den tidigare svenske mästaren Christofer Stevenson, två åkare som gynnas av den tuffa banan. Från grannstaden Linköping kommer CK Hymer, även de ställer nio åkare till start, bland annat Jakob Södergrann som också bör läggas till favoritlistan.

Två utländska cyklister finns med i loppet. Det är den finske U23-mästaren Matti Manninen som så sent som söndags vann Finlands största endagarslopp, Borgåloppet och holländaren Yannick Janssen som i lördags vann öppningsetappen av ett av Danmarks stora etapplopp för elitklassen. Båda dessa åkare representera det svenska laget Team Bliz-Merida.

Herreliten kör 50 minuter plus tre varv.

Är du i närheten av Motala på torsdag kan vi verkligen rekommendera att du tar dig till Torget och följer tävlingarna. GP-lopp är lätta att följa och cyklisterna passerar ”din” plats med bara några minuter mellan varje varv.

Övriga lopp i GP-serien är:
17 maj – Skara Elit Grand Prix
23 maj – Götene Elit Grand Prix
12 juni – Bianchi Vättern Grand Prix
22 juni – Velodromen Grand Prix
31 juli – Ystad Elit Grand Prix
1 augusti – Kristianstads Grand Prix
22 augusti – Alliansloppet Grand Prix

Motala, Sveriges cykelstad, saknar ett mountainbikelopp trots att en stor del av den allt snabbare växande gruppen av svenska och internationella elitåkare och motionärer skulle uppskatta ett lopp nära Vättern, sjön många av dem har en alldeles speciell relation till. Framgångssagan Cykelvasan är ett levande exempel på hur ett modernt långlopp i mountainbike ska arrangeras. En välorganiserad organisation, en cykelvänlig bana där både motionärer och elit trivs, men framförallt en unik attraktion i form av närheten till Vasaloppet och dess världskända arrangemang.

”Vår ambition med 1572 MTB Challenge, Motala är att skapa ett arrangemang som går ett steg längre. Istället för att fokusera på en historisk tradition, en plats eller ett evenemang, vill vi fokusera på att deltagare, sponsorer, utställare, publik och övriga samarbetspartners blir sedda som individer där samhörighet och glädje blandas med kittlande utmaningar och upplevelser att bära med sig länge Att vi dessutom ger dem en unik bana där Motalas vackra omgivningar lyfts fram och ett tävlingscentrum långt utöver det vanliga gör att vi hoppas kunna utveckla loppet till ett årligt återkommande och välkommet evenemang i idrottssverige”, berättar tävlingsledaren Anders Öhrström.

Loppet körs lördagen den 2 augusti 2014 med start och mål vid Folkets park i Motala. Bansträckningen ska vara gjord för att passa alla nivåer av tekniskt kunnande, har utmanande backar, vackra slingor på smala skogsvägar, slingrande stigar och sträckor av asfalt för återhämtning. Vid Övralid där loppets största depå kommer att vara placerad kommer man även att bygga mindre tekniska partier som utmanar cyklisterna, men även lockar åskådare som får ta del av elitens fantastiska åkskicklighet.

Vid Övralidsbacken kommer ett ”mini Tour de France” att skapas, där både cyklister och publik bjuds inte bara på cykel när det är som mest spännande, utan även cafévagnar och utställares produkter. Allt inramat av portaler, flaggor, flaggspel, banderoller, musik, speakers och mycket annat som förhöjer känslan av att befinna sig mitt i ett internationellt välkänt idrottsarrangemang. Dessutom kommer Verner von Heidenstams gestalt röra sig i backen för att ge en extra skjuts åt åkare och publik.

Det låter onekligen som att arrangörerna har något riktigt trevligt och ambitiöst på gång. Se bara vilken läcker reklamfilm de skapat.

Amerikanska Bontrager (Treks eget tillbehörsmärke) har tagit fram ett par riktigt sköna handskar.

Ungefär halva ovansidan är täckt av ett tunt nät för maximal ventilation medan tummen har ett lager mikrofiber för att kunna torka svett eller ögon som rinner i fartvinden.

Men det är ändå insidan som är det riktigt intressanta på RXL Gel Glove.  Den är täckt av läder och fylld av mjuka områden med gel för att avlasta dina händer så mycket som möjligt. Vi har testat handskarna under ett par turer och är riktigt nöjda med resultatet och de kommer få följa med på många långturer nu när semestern närmar sig.

Prislappen ligger på 599 kronor.

Gustav Larsson skadades under onsdagsförmiddagen allvarligt vid en vurpa under ett träningspass inför SM i Götene.

Gustav vurpade och landade så illa att han skadade ryggen. Enligt Gustavs pappa så har han fått valet att steloperera en kota som är spräckt eller att bära korsett i minst tre månader, vilket också blev hans val.

Huruvida hans karriär som cyklist helt kommer att vara över efter detta går inte att säga i dagsläget, men hans pappa Lars-Erik kommenterar det hela så här: ”Gustav är tuff och kommer inte ge sig i första taget. Men den här säsongen är i alla fall körd”.

Gustav la igår upp en selfie på Twitter från sjuksängen, som visar en minst sagt blåslagen herre. Tillsammans med bilden konstaterar han att det inte blir någon mästartröja det här året, men också att han kommer tillbaka, precis som Terminator.

Vi skickar en stor krya-på-dig hälsning till Gustav.

På söndag är det full fart för våra svenska MTB-cyklister. På hemmaplan avgörs Ränneslättsturen i Eksjö som är ett av de populäraste loppen i Långloppscupen, men några av de hetaste namnen på både herr- och damsidan saknas. Nu ger det istället chansen för andra att jaga ikapp försprånget. På damsidan har Emmy Thelberg, som redan leder cupen, en god chans att utöka eftersom båda Falutjejerna som delar andraplatsen, Hanna Bergman och Jennie Stenerhag saknas. Men samtidigt öppnar det upp chansen för Sanda Backman och Martina Thomasson som inte ligger många poäng efter.

På herrsidan saknas Fredrik Eriksson och Calle Friberg. Båda dessa herrar är tillsammans med Jennie Stenerhag i Sydafrika för att köra VM i långlopp, vilket öppnar upp för Flockhart, Darvell och Bleckur som nu får chansen att plocka in lite poäng på Eriksson. Calle ligger redan en bit efter trots segern på det inledande Billingeracet, men missade sedan Långa Lugnet och kraschade på Lida Loop.

Vi slog en signal till Calle Friberg för att kolla av formen inför VM och se hur det står till med axeln efter kraschen på Lida Loop.

Calle bekräftar att han är på bättringsvägen även om det har varit dåligt med MTB-pass sedan olyckan. ”Jag har bara kört två pass på MTB på tre veckor, så formen kunde nog varit bättre”, avslöjar han. Däremot har det blivit många pass på landsvägscykeln istället. Axeln smärtar fortfarande lite, men det blir bättre för varje dag som går och han hoppas vara helt smärtfri när han står på startlinjen på söndag.

Landslaget har inte skickat ner något helt team till Sydafrika utan det är bara Calle, Fredrik Eriksson och Jennie Stenerhag som är på plats. Till sin hjälp har de även Calles pappa och faster som kommer att få agera markservice och langare.

Calles personliga målsättning har under hela säsongen varit att förbättra sitt personbästa från 2012 då han blev 15:e på långlopps-VM, men efter kraschen på Lida har förväntningarna fått ställas om. ”Tanken var att göra något bra och förbättra min bästaplacering, men det kommer nog blir tufft nu. Banan mäter cirka 9,5 mil och totalt 3000 höjdmeter, så det kommer att bli riktigt jobbigt. Men vi ser fram emot att köra”, berättar han på väg ut till Arlanda.

I nästa nummer av Allt Om MTB som kommer om ett par veckor kan du läsa en längre intervju med Calle då han berättar om sin karriär och varför han la av för några år sedan, för att sedan komma tillbaka starkare än någonsin.

Det som många trodde skulle bli en lerfest utan dess like skulle visa sig bli en relativt torr historia ändå. Den sista veckan hade stora mängder regn fallit över Eksjö med omnejd och ett ordenligt åskväder på lördagen gjorde inte förutsättningarna bättre. Men stora delar av skogarna på Ränneslätt består av sandjord som klarar enorma mängder vatten, och det blev inte så farligt blött för åkarna.

I damklassen kunde såväl arrangörer som deltagarna glädjas åt ett celebert besök. På startlinjen stod nämligen OS-sexan och världsstjärnan Alexandra Engen. Att Alexandra skulle ta hem tävlingen var det nog få som tvekade på, även om speakern Oskar Ekstam försökte bygga upp en viss spänning inför starten. Alexandra tog täten i damklassen direkt och drygade sedan bara ut den under loppet, även om hon släppte av lite på farten sista milen och tappade några sekunder. Marginalen till tvåa Felica Ferner skrevs till stut till exakt fem minuter. Trea blev Emmy Thelberg ytterligare nästan 3 minuter efter. Emmy drygar därmed ut sin ledning i cupen och har nu 25 poängs försprång mot Martina Thomasson som är närmast efter.

Om det var stora differenser och en klar favorit inför start så var det desto mer ovisst i herrklassen.  Calle Friberg och Fredrik Eriksson hade åkt till Sydafrika för att köra marathon-VM medan Magnus Darvell och Matthias Wengelin valde landsvägs-SM, därmed saknades många av de som normalt brukar ligga med i täten. Vid skidstugan efter drygt halva loppet var det istället åtta cyklister som låg med i täten, även om det fanns små luckor i ledet. Men efter den långa och alltid blöta och sugande stigningen efter skidstugan kunde Lars Bleckur, Mikael Flockhart, Axel Lind och Mattias Nilsson få en lucka till de bakomvarande. Med runt en mil kvar fick sedan även Mattias ge sig och in i Vattenparken, där målet ligger, var det Bleckur som anförde trion. Axel Lind fick släppa någon sekund och in i den sista snäva kurvan hade Bleckur kommandot och kunde hålla undan hela vägen in i mål och även om Flockhart noterades för en tid på samma sekund var segern klar.

”Det är ett svårt upplopp att köra om på”, konstaterade Flockhart efter målgång. Är man bakom i den sista snäva kurvan är det riktigt svårt att komma om. Upploppet går uppför och i en lång vänstersväng och för att komma om måste man hålla ytterspår och vara betydligt starkare än sin motståndare.

I den totala cupen behåller Fredrik Eriksson ledningen, men avståndet bakom krympte betänkligt och andra platsen hålls nu av Daniel Brengdahl som var 5:a på Ränneslätt följd av Bleckur.

Allt om MTB:s bilder från loppet hittar du genom att klicka här.

Resultat Damer Elit

Resultat Herrar Elit

Helgens SM-tävlingar i Götene blev en uppvisning av Emma Johansson som därmed försvarade mästartröjan på både tempo och tog tillbaka den på linje.

Under tempoloppet över 28 km var hon aldrig hotad och kunde till slut ta hem segern med hela 46 sekunder till tvåan Eva Nyström. Trea blev Malin Rydlund.

Linjeloppet blev en riktigt tuff prövning för tjejerna. Regn från start till mål och dessutom en tuff bana på Kinnekulles sluttningar. Även här visade Emma klass och tidigt såg man att det nog endast skulle vara ett tekniskt haveri som skulle kunna stoppa henne från att ta sitt andra SM-guld för helgen. Malin Rydlund gjorde ett tidigt ryck och Emma var inte sen att hänga på. Dessa både fick sedan en ordentlig lucka innan någon organiserad jakt sattes upp. En jakt som dock blev förgäves och Sara Mustonen fick mot slutet jaga de två ensam.

På de sista varven tappade Malin kontakten med Emma, men aldrig så mycket att Mustonen kunde komma ikapp. Sara Mustonen fick istället koncentrerar sig på att hålla rent bakifrån där framför allt Emilia Fahlin jagade starkt, men Mustonen lyckades hålla sin tredjeplats med några sekunders marginal. Den regerande mästaren Fahlin blev därmed utan medalj.

Resultat SM Damer Tempo
1 Emma Johansson Härnösands CK 39:05,3
2 Eva Nyström Team Crescent D.A.R.E Staffanstorps CK 39:51,5
3 Malin Rydlund Åhus CK 40:11,8
4 Emilia Fahlin Örebrocyklisterna 40:30,0
5 Sara Mustonen Team Crescent D.A.R.E Staffanstorps CK 40:31,3

Resultat SM Damer Linje
1 Emma Johansson Härnösands CK 3:32:17
2 Malin Rydlund Åhus CK 3:36:29
3 Sara Mustonen Team Crescent D.A.R.E Staffanstorps CK 3:37:39
4 Emilia Fahlin Örebrocyklisterna 3:37:47
5 Ida Erngren Fagersta CA 3:37:50
6 Linn Tyllman CK Falken 3:37:53
7 Malin Wallin Team Crescent D.A.R.E Staffanstorps CK 3:38:00
8 Alexandra Nessmar FK Trampen 3:38:04
9 Lisa Christin Axman Arvika IS 3:38:12
10 Emmy Thelberg Härnösands CK 3:38:17

I helgen avgjordes SM för landsvägscyklisterna. Har du sett, läst eller hört något om det i de stora medierna? Nej, jag kunde nästan gissa det. Den enda cykelnyheten som nått den stora massan den sista veckan är Gustav Larssons olycka. Är intresset för cykel så svalt bland svenskarna? Ja och nej, cykelsporten har ju fullkomligt exploderat de sista åren, och även om de flesta av de nya cyklisterna nog är mer intresserade av sin egen cykling så tror jag nog ändå att man är lite nyfiken på vem som faktiskt är svensk mästare i den idrott som man håller på med.

Vad är då orsaken till att cykelsporten och cykel-SM får så lite publicitet? Jag tror mycket handlar om att välja om man vill synas eller inte synas. Dagens sportredaktioner är starkt nedbantade, samtidigt som utbudet av idrottsgrenar att bevaka blir större för varje år. Det gör att de flesta redaktioner inte har möjligheter att aktivt söka efter information att skriva om (i alla fall så länge det inte handlar om de riktigt stora idrotterna fotboll och hockey). Därför måste idrotten själva hjälpa redaktionerna och berätta att de finns. Enklaste sättet är att skicka en pressrelease, ju mer information som finns med i den, ju större är chansen att man får en artikel. Det minsta man kan begära är att i alla fall resultaten finns tillgängliga kort efter tävlingen.

När det gäller SM helgen i Götene så vet jag inte ifall SCF (Svenska Cykelförbundet) har lagt ut allt ansvar för publicitet på arrangören, men oavsett vilket måste det vara SCF:s ansvar att se till att SM får så mycket publicitet som möjligt. Nu verkar detta ha fallerat totalt. Som en jämförelse kan vi ta vårt grannland Danmark som också avgjorde de danska mästerskapen i helgen som gick.

Trots att vår redaktion ligger i Sverige, vi bevakar inte dansk cykling och vi har inte aktivt sökt information om dansk cykling har vi inför och under de danska mästerskapen fått inte mindre än sex pressreleaser om mästerskapen. Hur många har skickats ut från svenska förbundet (eller arrangören av SM) – just det INGEN.

Om man som sportjournalist på de stora tidningarna ändå lyckats få reda på att det faktiskt avgörs ett SM och försöker ta reda på hur det gick är inte heller SCF:s hemsida någon större informationsspridare. Från tävlingens mest intressanta lopp (Ja, tyvärr tjejer, jag skulle nog vilja kalla herrarnas linje som mest intressant, inte för att det är killar som kör utan snarare för att det bjöd i alla fall på viss dramatik) finns fortfarande idag tisdag inte en rad att läsa om resultatet på förbundets hemsida. Letar man lite så hittar man faktiskt en länk till Sveriges Radio där man kan se att Olsson var spurtsnabbast i Götene. Men då måste man faktiskt veta att SM gick i Götene för att förstå att den länken faktiskt handlar om SM.

Nej, svenska cykelförbundet och svenska cykelarrangörer, vill ni synas måste ni göra er synliga. Det räcker inte att sitta gömda på ett kansli och vänta på att någon av våra stjärnor ska krascha för att hoppas på att få en rubrik i dagspressen.

Frågan är inte om, utan varför?

Många anser att du inte är en riktig cyklist om du inte rakar dina ben. Argumenten till varför du ska raka dem är lite olika, men de vanligaste handlar om att det skulle vara enklare och skönare att få massage, skrapsår läker snabbare och att det är snyggt och har en lång tradition inom cyklingen.

Men nu är det vetenskapligt bevisat och dokumenterat – Du blir snabbare med rakade ben.

Specialized, som normalt sett tillbringar väldigt mycket tid i vindtunnlar för att ta fram optimala cyklar, har nu lagt några dyrbara timmar i vindtunneln för att testa om rakade ben verkligen är snabbare än håriga regnskogar. Och resultatet är minst sagt överraskande. Baserat på de resultat som vindtunneln visar blev testdeltagarna 50-70 sekunder snabbare på ett 40 km långt tempolopp. Det är ungefär samma skillnad som du kan förvänta dig på att byta ut din klassiska racer till en aeroracer.

Se hela filmen från testen här:

Förra helgen på Ränneslättsturen saknades Fredrik Eriksson, Calle Friberg och Jennie Stenerhag i startlistorna på grund av Långlopps-VM i Sydafrika. Till den här helgen var VM-cyklisterna tillbaka och på Mörksuggejakten i Rättvik visade de verkligen vilken kanonform de är i.

Fredrik Eriksson krossade allt motstånd och var nästan två minuter före Calle Friberg i mål som i sin tur var nästan tre minuter före den första klungan där de båda Team Kalas-Meridacyklisterna tog hand om spurten. Magnus Darvell var sekunden före Mattias Nilsson som hade samma sekund som Daniel Brengdahl.

På damsidan visade Jennie Stenerhag att den fina placeringen på VM inte var någon slump, men hon blev hårt utmanad av Emmy Thelberg som inte var mer än 50 sekunder efter Jennie i mål. Avståndet till tredjeplatsen var dock ordentligt och Kajsa Snihs var distanserad med över 10 minuter.

Resultat Herrar Elit
1. Fredrik Eriksson, AXA Sports Club, 2.11.05
2. Calle Friberg, Järfälla CK/Scott, 2.13.00
3. Magnus Darvell, Team Kalas Merida – Pedalogerna, 2.15.45
4. Mattias Nilsson, Team Kalas Marida, 2.15.51
5. Daniel Brengdahl, CK Hymer, 2.15.51

Damer Elit
1. Jennie stenerhag, Falu CK, 2.26.51
2. Emmy Thelberg, Härnösands CK, 2.27.41
3. Kajsa Snihs, IK Jarl Rättvik, 2.37.17
4. Felicia Ferner, Borlänge CK, 2.38.54
5. Hanna Bergman, Falu CK, 2.43.01